Presentation:
Evelina Wurtz-Weckström heter jag och arbetar som rektor på Glömsta förskola i Huddinge kommun men många känner mer till mig som innehavare av instagramkontot inspirerande_larmiljoer. I grund och botten är jag förskollärare och utbildad ateljerista. Sedan 2016 har jag arbetat som biträdande förskolechef och från den här hösten som rektor. Jag går nu min femte termin på rektorsprogrammet i Stockholm, vilket är jättespännande! Utifrån min roll som rektor och att vara den pedagogiska ledaren i mitt sammanhang har jag under åren träffat på både utmaningar och möjligheter att organisera för ett kollektivt lärande och det är det perspektivet jag tänkte belysa här idag.
Som instagramkontot avslöjar så ligger min passion i att skapa meningsfulla sammanhang för barn – där de får möjlighet till utmaning och utveckling i sitt lärande. Mitt intresse för färg och form grundar sig i att jag har arbetat som florist och mer eller mindre vuxit upp i en fantastisk handelsträdgård Solbacken i Hässelby villastad. Under åren som förskollärare och ateljerista har jag utvecklat mina kunskaper från floristyrket och applicerat det på förskolans miljöer.
Under de senaste åren har jag parallellt med mitt arbete skrivit boken En likvärdig förskola – alla barns rätttillsammans med min vapendragare Maria Klasson för Natur och kultur och en hel del föreläsningar och workshops har vi hunnit med. Boken beskriver ett utvecklingsarbete vi arbetat med att nå en likvärdig förskola utifrån tre områden; lärmiljön- ett verktyg, professionella pedagoger- en förutsättning och likvärdig undervisning- en rättighet. I boken bjuder vi på vår skattkista med nycklar att arbeta för en likvärdig förskola.
En rektors utmaningar och möjligheter
För länge sedan…
När jag en gång för länge sedan (vi behöver inte bry oss om hur länge sen) bestämde mig att utbilda mig till förskollärare vid Lärarhögskolan i Stockholm fick vi formulera kort varför är vi här, varför sitter vi i denna lärosal just nu och vad vill jag med min utbildning. Det svar jag skrev då var att – jag vill få alla barn att lyckas på förskolan. Sedan dess har den meningen alltid följt med mig under min tid som förskollärare och använt meningen för att reflektera över mitt eget agerande i olika situationer.
När jag sedan började som biträdande rektor för några år sedan minns jag att jag satt och tänkte -varför är jag här? Vad vill jag uppnå med det här arbetet? Som svar på den frågan blev jag tvungen till att omformulera mitt mantra som jag haft sedan tidigare till att – jag vill att alla människor på förskolan ska lyckas.
För jag insåg att nu har mitt perspektiv lyfts upp en nivå, att jag nu har ett ansvar att se till att även de vuxna människorna –pedagogerna, ska lyckas för att se till att barnen i sin tur får förutsättningarna till att lyckas. Och det är inte enkelt! Vi är många olika människor på förskolorna och med handen på hjärtat vill man olika mycket med. Men vi kan vara rörande överens om att alla behövs. Vi kan inte alla vara utvecklingsbenägna utan några bromsklossar som stannar upp och får oss alla att tänka till, att skapa en samsyn helt enkelt.
Så hur kan man planera för en lärande organisation?
Först och främst tänker jag att man måste veta vart man ska på lång sikt och inte göra allt på en gång. Är det något jag lärt mig under åren så behöver man smalna av och fokusera för att nå fördjupning. Välj ut några få mål från läroplanen och låt er fördjupa er kring frågorna över tid. Och när jag skriver över tid så menar jag år inte månader. Av erfarenhet vet jag också att även om vi fokuserar på tre mål i naturvetenskap till exempel så kommer det ske parallella processer inom övriga områden som språkutveckling, estetik eller omsorg. Vi är så pass skickliga i förskolans unika sammanhang. Att ha en vision formulerade för sin förskola kan vara bra för den sätter ett långsiktigt mål och ramarna för hur vi behöver agera för att nå dit.
Jag tror starkt på att människan utvecklas i mötet med andra!
På våra förskolor ingår alla pedagoger i en nätverksgrupp en gång i månaden. Dessa nätverk är ett forum för reflektion och fortbildning som jag på min förskola håller i. Innehållet i nätverken grundas på vårt valda fokus och på vilka områden jag har sett att jag behöver stötta och/eller utmana pedagogerna i. Vi har valt att alla grupper diskuterar samma ämne men på olika nivåer. Det beror på att vi har sett svårigheter med att vissa pedagoger blir bärare av ett område säg språkutveckling, men vad händer om den pedagogen blir sjuk eller frånvarande, ska språkarbetet stanna då? Det kan det ju självklart inte göra och därför måste alla pedagoger ha en bra grund och vetskap om att så här tänker vi och såhär gör vi. Och framför allt känna sig trygga med det inför vårdnadshavare, kollegor, huvudman eller om skolinspektionen knackar på dörren. Som rubriken lyder tror jag även att det är i mötet med andra där vi utvecklas som bäst men det kräver även att du är inlyssnande också och det är en talang som många behöver öva på. Speciellt att lyssna på kollegor, på riktigt! Barnen är vi fantastiska att lyssna på och kan ställa nyfikna, reflekterande och öppna frågor till men när det kommer till kollegorna är det inte alltid så. Det behöver finnas ordnade former som till exempel nätverk där vi kan få öva på att lyssna på andra vuxna och reflektera över det som sas utan att behöva ”ge svar på tal” eller komma med färdiga lösningar.
Det är ju i lyssnandet vi lär oss som bäst!
En reflekterande kultur
Här blir det även spännande och utmanande om hur man gror en reflekterande kultur på förskolorna. Det är inte självklart hos många att öppna upp sina verksamheter utan man stänger gärna in sig och känner sig nöjda med det. Detta behöver man som rektor arbeta med tänker jag för vi alla arbetar på uppdrag av barnen och inte bara barnen på min avdelning utan för barnen på hela förskolan. Därav behöver vi även odla en reflekterande gemensam kultur där allas tankar får ta plats och att man som pedagog känner att man kan yttra även en ofärdig tanke.
Goda effekter av att mötas över material
En annan framgångsfaktor för att skapa en lärande organisation är att göra som vi säger att vi gör med barnen, att låta dem skapa tillsammans och göra upptäckter tillsammans över material. Att organisera workshops för pedagogerna i nätverk eller på APT ger ofta väldigt goda effekter för både pedagogernas lärande och för arbetsklimatet. Det kan vara workshops med olika teman där man som rektor kan ta tillvara på enskilda pedagogers kompetens också. Sedan ser jag ett stort behov av materialkunskap ute på förskolorna, vilket papper är till vad, hur gör man när man ska använda akvarell till exempel.
Det som jag också ser som utmanande som rektor och den pedagogiska ledaren som man är att se goda effekter av nätverken ute på avdelningarna. Vi kan ha fantastiska diskussioner eller workshops men så fort man lämnat lokalen så stannar de nya kunskaperna även där och det tycker jag är svårt att komma åt och vad det beror på. Här behöver alla inblandade på förskolorna ta sitt ansvar att använda de nya kunskaperna för går det för lång tid så tappar vi den. Vi vuxna behöver få pröva flera gånger och gärna tillsammans med barnen. Vi får inte glömma att vi har världens bästa yrke där det får bli tokigt i undervisningen, det får bli lite fel bara vi vågar reflektera över vad som hände! Jag förespråkar att kom hellre till nätverken med dilemman och bjud på era misstag och ha roligt än att komma och visa upp en snygg power point för det är i misstagen vi lär oss! Jag har gjort så många misstag i min karriär men jag har alltid reflekterad över mitt eget agerande och vågat pröva igen, igen och igen.
Hoppas att jag har gett Er alla där ute en liten inblick i en rektors vardag och uppdrag. Jag önskar Er alla en God Jul och Gott Nytt År, ett stort TACK till ert fina arbete ni gör!
Evelina
PEDAGOG INSPIRATION 