Presentation:
Jag heter Ida Bjurvald och är pedagogista i Österåkers kommun. Jag har arbetat inom förskolan sedan 1999 och brinner för den projekterande undervisningen samt att få till en reflekterande kultur bland både vuxna och barn i förskolan. Reflektion och en reflekterande kultur har varit ledord för mig under hela min yrkestid, även om jag inte satte ord på det förrän efter några år. Mitt examensarbete på lärarutbildningen handlade om att undersöka reflektion i förskolan, både hos barn och hos pedagoger. I min roll som pedagogista handleder jag arbetslag och nätverk i den projekterande undervisningen men är även med i barngrupperna för att observera, hitta nya vägar, reflektera kring och stötta den utbildning vi bedriver varje dag.
Barns rätt till filosofi
Idag tänkte jag dela med mig av mina ganska färska tankar kring barns rätt att få filosofera. Det är inte det lättaste att försöka formulera sig kring ett ämne som filosofi, när det handlar så mycket om kontext, känslor och sådant vi inte kan mäta eller kanske inte ens kan formulera. Jag sätter samman filosofi med reflektion och förmågan att kunna förvandla handling till tankar och tillbaka till handling igen. Jag tror att vi behöver lyssna mer på barnen än på våra kollegor ganska ofta inom förskolan och inte gå så mycket på vad vi själva känner oss bekväma med eller bra på. Filosofi kan av många ses som ”flummigt” men för mig är det något grundläggande och väldigt viktigt i utbildningen inom alla skolformer.
Alla barn är filosofer, alla vuxna kan också lära sig att bli det.
För att förstå barns filosofiska tankar, ord, agerande, rörelser behöver vi ta lärdom av dem. Ju yngre ett barn är desto mer filosofi finns kvar i dem, enkelt uttryckt. Det handlar väldigt mycket om hur barnet tar sig an världen och sin omgivning genom ett utforskande förhållningssätt. Ett filosoferande barn behöver också tillåtas att befinna sig i en transdisciplinär och transformativ undervisning. En undervisning där pedagoger som är känsliga för barns tankar är delaktiga. Pedagogen är oerhört viktig i en filosoferande utbildning, vi behöver dock vara ödmjuka inför det faktum att vi faktiskt inte vet. Vi behöver också se till att skapa en miljö som uppmuntrar barn att prova sina tankar och erfarenheter transdisciplinärt och hundraspråkligt. I denna miljö behöver vi lyssna, titta och vara med för att öva upp känsligheten inför det barn uttrycker.
Filosofi betyder ordagrant Kärlek till Visheten (Filo= kärlek, Sofia= vishet). För att komma nära barns förmåga att filosofera behöver den vuxna känna en kärlek och ett genuint intresse för barnets vishet. Det barn kan och vet, som inte vi vuxna kan. Det barn kan lära oss, på riktigt. Filosofi kan vara en form av kritiskt tänkande, där förnuftet är det som blir ifrågasatt. Där förgivettagna analyser, begrepp och tankar kan bli omkullvälta och satta ur spel. Där vi följer med i barnets rörelser, begrepp, gester och ord för att försöka att förstå vilken värld de befinner sig i. Att filosofera med barnen innebär att kunna ställa öppna frågor som på riktigt intresserar oss och att göra svaren på dessa frågor viktiga.
Varför är filosofi viktigt?
Därför att alla dimensioner av en människa ska få komma fram. Där vi inte ser att barnen har bristande kunskaper inom något de inte än har lärt sig, utan där vi ser tillgången i att barnet har så många dörrar öppna gentemot detta område. Så många vägar att gå! I sin ”bristande kunskap” vinner barnet en mängd färdigheter som vi ”fullärda” vuxna inte längre har. Filosofin är för mig mellanrummet mellan disciplinerna, mellan ämnena, mellan färdigheterna. Att se till att barns filosoferande får ta plats i förskolan kan få oss att bredda våra egna världsbilder. Kanske är inte världen så som jag trodde att den var? Kanske vet jag inte alls hur den är och kommer att vara framöver?
Det krävs mod hos pedagoger som tidigare varit mer naturvetenskapligt orienterade att kasta sig ut i det okända. Många besvarar instinktivt barnens frågor och filosofiska tankar med naturvetenskapliga lösningar eller prövningar. Även om vi provar på olika sätt kan vår ingång ofta vara naturvetenskaplig. Något barn undrar om vattnet vi spolar ner i toaletten sedan kommer ut i handfatet. Då söker vi svaret, kanske tittar på hur en toalett är uppbyggd, hur avloppssystem ser ut, vad ett reningsverk är. Vi kanske ber barnen att rita hur de tror att det ser ut men kommer sedan fram till hur det är. För att hamna i filosofi skulle vi istället behöva prova begrepp och funderingar på andra sätt. Vad betyder det att barnen undrar om samma vatten går runt i toaletten och handfatet? Vad kommer deras tankar ifrån? Hur kan de få möta varandras filosofiska tankar kring vatten utan att de hamnar i att en har rätt och en har fel? Har de en mer öppen syn på vattnets kretslopp än vi vuxna som redan vet hur det är?
Ett barn som tillåts filosofera långt upp i ålder kan senare vara med och förändra samhället, världen!
Där det förgivettagna ofta får ta alltför stor plats oavsett vilken filterbubbla vi befinner oss i, där det är få som säger ”Men tänk om…? Vad skulle hända om…?” och desto fler är tvärsäkra på sin sak. Där behöver vi komma tillbaka till kärleken till visheten och se att barnens filosofi är bra mycket mer utvecklad än de vuxnas.
Ett boktips kring filosofi och barn är Filosofi i tidig barndomav Viktor Johansson.
En väldigt givande bok där många tankar och färdiga svar istället förvandlas till frågor.
PEDAGOG INSPIRATION 